Tre olika saker som människor kallar återkoppling

«Kan du ge mig återkoppling på det här?» är tre önskningar i en och samma rock. Svara på fel och du får höra att du missade poängen — av någon som aldrig sa vad poängen var.

Uppskattning, vägledning, bedömning

I sina arbeten om att ta emot återkoppling skiljer Douglas Stone och Sheila Heen på tre slag. Uppskattning säger «jag ser mödan». Vägledning säger «så här blir det bättre». Bedömning säger «här står du».

Alla tre är berättigade och ingen ersätter en annan. Den som ville ha uppskattning och fick vägledning hör att arbetet inte blev sett. Den som ville ha vägledning och fick uppskattning hör att ingen tänker säga sanningen.

Säg högt vilket slag

Hela knuten löses av en bisats i början. «Jag söker inga rättelser än, jag vill veta om idén håller» är en önskan om bedömning. «Säg vad jag ska ändra» är vägledning. «Jag vill bara att du ser hur mycket som ligger i det här» är uppskattning, och det finns inget barnsligt i att be om det.

Detsamma gäller när du ger. Säg vilket av de tre du erbjuder innan du erbjuder det, så slutar den andre att rusta sig mot de två övriga.

Bedömningen dränker allt som sägs efteråt

Innehåller ett budskap ett omdöme är det omdömet som bearbetas. Därför landar vägledning som sytts fast vid ett betyg sällan: lyssnaren räknar fortfarande ut vad betyget betyder för hen.

Skilj dem alltså i tid. Både bedömningssamtal och förbättringssamtal kan göra nytta; tillsammans hörs det andra inte. Måste de förenas, kommer bedömningen först och tydligt, sedan slut — och vägledningen en annan dag.

Beröm hjälper bara när det är precist

«Bra jobbat» är uppskattning med innehållet uttaget. Det är trevligt och lär inget, för mottagaren kan inte se vilken del som var bra och kan därför inte upprepa den med flit.

«Sättet du kortade andra avsnittet på gjorde helheten läsbar» är samma värme med upplysningen återlagd. Det kostar en bisats extra och är skillnaden mellan att vara omtyckt och att vara till nytta.

Att be om den så att svar kommer

«Några synpunkter?» ger pålitligt «nej, det var bra», för det ber någon överblicka allt och självmant komma med kritik. Smalna av: «vilken är den svagaste delen i andra halvan?» förutsätter att det finns en och gör svaret lätt.

Och fråga efter en sak. «Vilken enda ändring skulle förbättra detta mest?» ger ett riktigt svar där den öppna frågan ger artighet, och lämnar er båda något att arbeta med.